grodknark

kom hem precis, fan va kallt det är. och det är 1 oktober, eller 2 nu iof. men om det är såhär kallt nu, hur ska jag då överleva vintern? en fråga, en jävligt bra sådan.


nu, en middag, ett häng, en film och flera glas vin senare är ångesten bara ett faktum.
jag lärde mig för länge sen att det bara var att stänga av och flyta på, det funkar och har alltid funkat, men just nu kan jag inte få mina tankar att flyta åt rätt håll. jag lovade ju mig själv att jag aldrig någonsin skulle tänka tillbaka och önska "om." och det gör jag kanske egentligen inte, men tanken slår mig ju fortfarande, hur hade det sett ut, vad hade hänt, hur hade jag mått, hur hade du mått, vad skulle jag vara nu, vad hade du varit nu. hur hade jag tänkt och hur mycket hade jag ångrat, saknat, längtat. det är sjukt, så jävla sjukt! och jag hatar mig själv för att jag på något vänster tillåter mig att känna och tänka såhär, men jag hatar dig för att du från allra första början gjorde såhär. hur kunde allt bli så jävla falskt och fel?
jag har försökt att förstå, jag har funderat och klurat, men jag kommer aldrig på något vettigt svar, och jag kommer aldrig att göra det heller för den delen, och hur irriterande är inte det. hm.

och det värsta är kanske egentligen att jag inte ens känner dig längre, och jag vill nog inte göra det heller.
för någonstans, i den vevan jag tappade bort mig själv, så försvann en jävligt stor del av det som var du.
det riktiga du.. jag ville aldrig ha skalet, jag ville ha det som fanns där inne. och jag vet inte riktigt på vilket sett jag ville ha dig. men det jag vet är att du inte ens är min vän längre. och det är en förlust jag kommer sörja, vare sig jag vill eller inte..