grodknark

att just en specifik känsla kan ta över ens medvetande på ett helt okontrollerat sätt är nog en av dom största mysterierna i mitt funderande just nu.

kärlek. passion. lust.
fy fan va sjukt det är. ett virus som var och varannan människa vill ha!

det är så jävla enkelt att se på det nu, när sikten är klar, men när man väl är fast där, i känslosörjan som gör ens blod alldeles för tjockt för att riktigt kunna glida fram som en bergochdalbana genom kroppen, då.. då är man blind.

det gör ont. det gör förjävla ont. fast inte längre. känslorna svalnade till slut, och jag blev fri, smärtan släppte och allting blev som vanligt, men det blev tomt. det blir ju alltid tomt när man förlorar något, men allra mest när man förlorar sig själv.