grodknark

Det är väl så man ska börja antar jag, men jag gillar det inte riktigt,

Vi börjar om.

Hej där, främling.

Främling, det är kanske det mest passande just nu, jag tror sannerligen det. Jag är en främling, kanske för andra, men allra mest för mig själv. Jag vet vem jag har varit, och jag har en aning om vem jag är, men vad jag vill bli, det är en helt annan sak. En frustrerande sak.

Just för tillfället står jag fast vid ett vägskäl, jag har stått och trampat på samma plats i en evighet, men vet fortfarande inte åt vilket håll jag ska gå åt. Jag vet inte vad jag vill göra.

Jag vet att lycka inte är ett mål jag kommer nå, utan sättet jag måste färdas på, men jag vet inte vad som gör mig lycklig, jag vet vad som håller mig flytande.

Jag är förvirrad, förtvivlad och förtrollad.

Jag söker efter något speciellt men vet inte vad. Jag vill ha allt men ändå inget. 

Jag är en fånge i min egen kropp.

Jag vill öppna ögonen, jag vill se, känna, andas. Jag vill bara vara. Jag vill bort, jag vill se nya människor, andas annan luft, uppleva, utvecklas, jag vill göra allt men ändå inget.

Det är tryggheten som stoppar mig, känslan av att behöva och vara behövd. Det håller mig kvar, frågan är väl egentligen hur länge jag ska tillåta det. Det är som käppar i hjulet.

Just nu kanske det är värt att stå still, men när blir det för lång tid? Vem är det som avgör det, vem är det som säger till när det är dags att gå vidare, vem ger signalerna, vem skickar iväg varningraketerna.

vem avgör när det är dags att släppa taget?